Emma Axell, Lucas morsa helt enkelt!

Play me a sad song
'Cause that’s what I want to hear
I want you to make me cry
I want to remember the places that we left
Lost to the mists of time

Min hjärna har gått in i någon slags okänslomässigkoma.
Jag kan inte känna nått, jag är helt tom inuti.
Jag ser hur alla andra bara gråter hela tiden och dom skriver en massa fint om dig eller lägger upp bilder på dig.
Jag kan inte gråta! Det går inte, min hjärna har stängt av mitt sörjade helt.
Känner mig helt psykisktstörd!

Jag bara skakade när jag fick reda på vad som hänt dig, var verkligen chockad! Efter det grät jag, sen blev jag arg, sen ledsen igen och sen blev jag bara tom.
Jag vill kunna gråta och sörja - men det går inte!
Tror min hjärna har kopplat bort att du faktiskt inte finns mer, ignorerar det helt enkelt. Varje gång jag ser en bild på dig, fylls jag av ännu mer tomhet och försöker få bort den så fort som möjligt.
Tycker det är jobbigt att se helt enkelt.
Jag vill kunna sörja dig! Men det känns ändå dumt att göra det på ett sätt, känns inte som att jag har rätt till det. Det är din familj, din släkt och dina allra närmsta vänner som ska göra det! Inte jag som du inte hade träffat på två år och bara haft lite ytlig kontakt med via fb efter det. Men sen när jag tänker efter igen, så känns det så självklart att jag ska göra det. För innan dess var vi ju bra vänner och vi spenderade mååånga dagar och kvällar ihop, vi bodde ju trots allt i samma hus i nästan hela sista året på gymnasiet. Kommer till och med ihåg sista gången vi sågs in i minsta detalj fast jag var full. Hade jag vetat att det var sista gången jag såg dig i livet hade jag aldrig låtit dig gå ifrån mig och Johanna..

Går bara runt som ett vrak här hemma.
Har inte kunnat göra något dom senaste dagarna. Förutom att lägga all min tid och energi på Lucas.
Idag lyckades jag iallafall med att dammsuga, damma, diska, plocka fram lite tomtar, tvätta lite och laga mat från grunden så att säga.
Umgicks med Jennie idag med och pratade ut lite med henne, tänkte att det kunde underlätta för mig då hon trots allt har varit med om samma sak.
Men inte har det släppt för det. Men det var som Jennie sa, det kommer att släppa när jag minst anar det antagligen.

Jag kan inte sova för när jag blundar ser jag bara dig.
Och när jag är vaken så tänker jag bara på dig.
Tror inte jag tillåter mig vara ledsen heller för att jag har Lucas. Jag kan inte vara ledsen inför mitt barn, spelar ingen roll att han är bebis. För han fattar ändå.

Äh, fan vad jag mumlar egentligen.
Personliga tankar som jag skriver på en blogg som hela världen kan läsa.
Men jag tycker detta är jobbigt och då måste jag skriva. Det har jag alltid gjort i jobbiga situationer,dessutom hittar inte min riktiga dagbok.
Men men..
Jag klarar mig. Det gör jag alltid.

Nu längtar jag bara efter jul så jag kan få krama om min familj och bara mysa med dom.
Att få frossa i massa god mat och äta godis tills tänderna gråter och magen gör revolt.
Men också att få prata och krama om mina vänner, både dom som sörjer och har det svårt nu men även ni andra som jag bara inte har sett på en lång lång tid <3