Nyopererad vovve,
God morgon på er!
Ligger i sängen med mina små söta hundar omkring mig som snarkar och har sig <3
Har vart uppe sedan halv sju idag eller nått, bara för att Harry ville ut och kissa och sådär.
Jag vet att jag har vart riktigt dålig på att uppdatera det sista. Men tro mig, jag har verkligen haft fullt upp!
Förra fredagen åkte jag ju ner till Johan och såg verkligen fram emot detta. Dels för att jag självklart ville umgås med min pojkvän (yes, vi har gjort det officiellt nu för er som inte vetat det innan. FB-nördar som vi är, hah!) och sen även för att på lördagen så skulle jag, Johan och typ 20 av hans kompisar åka ner till Lund och gå på nått som heter Lundakarnvalen och bara inträffar vart 4:e år, det är typ livemusik, skönt parkhäng,öltält och jävligt mycket folk. Meen det blir ju inte riktigt alltid som man tänkt sig..
När jag kom fram till Knutpunkten i Helsingborg så var Johan där för att hämta mig och så åkte vi direkt för att handla och sen åkte vi hem till honom och gjorde kalasgod mat, dvs vi grillade marinerat kött, gjorde råstekt potatis, sallad och så Jensens favoritsås till det, samt vin. Nomnomnom! Sen satt vi bara på hans balkong och tjötade och drack lite alkohöl, jag ville spela alfapet, men neeeedå. Det anses tydligen vara ett tråkigt gubbspel, haha! Sen efter det bubblade vi i hans jacuzzi utomhus. Jäklar vad gött det var! Fast jag säger bara fy fan! Efteråt var jag fan som en levandedöd. Var verkligen helt borta i hela kroppen, så Johan fick typ hjälpa mig upp för trappan till sängen där jag somnade på typ 14 sekunder och jag överdriver inte.
Sen kommer vi till lördagen då som inte riktigt blev som planerad.
Vaknade av att Morsan ringde och väckte mig tidigt på morgonen:
- Emma, du vet att jag inte skulle ringa såhär tidigt och väcka dig om det inte var nått viktigt..Och det är det.
- Jaha vad är det då?!
- Harry... Harry kan inte stå på bakbenen, han är som förlamad. Han kan inte ens stödja på dom.
När jag hör att hon säger detta så piggnar jag fan till på 0,1 sekund och försöker säga olika tips som hon kan göra som att tex massera benen och att tappa upp vatten i badkaret för att se om han kommer igång då efter ett par simtag. Hon prövar detta, men inget fungerar så hon ringer tillslut till farfar som kommer hem för att pröva att massera honom (han är en jävel på detta).
Efter ett tag ringer hon tillbaka och säger att han börjat gå igen. PUH
Men sen efter stund ringer Pappa:
- Emma, det blev sämre igen så Mamma har åkt in med honom till djursjukhuset i Jönköping. Ringer sen när jag vet nått mer.
Jag blir ju galet jävla orolig och börjar att sminka mig bara för att ha nått annat att tänka på.
Sen efter en stund så ringer Mamma och pratar med gråten i rösten:
- Vi har fått en akutremiss ner till Blå stjärnan i göteborg för det här ser inte bra ut. Dom vet inte vad det är här, dom har aldrig sätt nått sånt här innan. Han har börjat bli förlamad på hela vänstersidan nu och har undertemp. Dom tror det är nått neurlogiskt. Emma, hur långt är det till göteborg från Höganäs?
För jag antar att du vill vara med honom in i det sista och säga hejdå om det behövs. För det ser inte bra ut...
Jag springer ner och frågar Johan med gråten i halsen om hur långt det är osv.
Och han säger att han kan köra mig dom 50 milen tur & retur och skita i att dra till Lund.
(Detta var en otroligt jobbig situation för mig, dels för att jag HATAR att visa känslor inför folk. Alltså att gråta och sådär då och dels för att jag inte ville vara nån jävla typisk partypooper flickvän som sätter stopp för alla roliga festplaner osv. För jag visste ju vad han hade sett fram emot detta och även hans vänner. Men jag visste att jag aldrig skulle kunnat ha koncentrerat mig och ha haft kul ändå).
Efter en stund så kommer två av hans polare som vi skulle ha umgåtts med den kvällen hem till honom. Johan förklarar läget och dom var faktiskt jätteförstående! Vi sitter ute på altanen och dom dricker några bärs i väntan på att åka in till Hbg för att sen ta tåget därifrån till Lund dårå. Men fy fan, jag har nog aldrig känt mig så fattig i hela mitt liv. Satt där tyst och pratade i stort sätt ingenting, för att jag bara hade mina tankar på Harry. (Alla som känner mig vet ju att jag babblar på som satan och att jag inte är den tysta personen direkt. Fan vad jobbigt och tråkigt att vara blyg alltså).
Sen tillslut ringde Morsan och sa att dom var påväg ner till Götet, så då åkte vi också.
Och den bilfärden, då snurrade många tankar i min skalle kan jag säga er. Trodde seriöst att Harry skulle dö, bara 1 år gammal. Och jag tänkte att jag aldrig mer skulle skaffa en hund i hela mitt liv.
När vi var mer än halvvägs ringde Mamma:
- Emma,vi har fått besked nu. Det är Harrys knäskålar som är för grunda så dom har hoppat ur led. Och dom är så dåliga att det inte går att sätta tillbaks dom så han måste opereras. Men det är 92% chans att han överlever! Så du behöver inte oroa dig längre. Eller tja, det kommer ju gå på 30 papp, men de är det ju värt!
Min lycka som jag kände gå gick inte att beskriva! :D
När vi väl var framme i gbg, så fick jag pussa och gosa med lilleman och sen fick även jag prata med veterinären som förövrigt tyckte att Harry var den snällaste och sötaste dvärgspetsen som han har träffat! ;)
Harry låg inne på djursjukhuset från i lördags till i onsdags och har fått båda knäskålarna och även ledband utbytta. Detta kommer bli en lång rehab eftersom dom vanligvis bara opererar ett ben i taget, men eftersom detta var så illa så tog dom båda.
Och jag kan säga er att det är riktigt skönt att ha honom hemma men även jobbigt!
För jag måste hålla kolla på honom hela tiden, ge han sina mediciner, massera, se till att han inte ligger stilla för länge och får liggsår, se till att kissar och bajsar på sina 5 minuterspromenader och sen ser till att han inte slickar på såren när han inte har sin krage på sig.
Man känner sig även så hjälplös för att man inte kan göra mer. För hans skämms som tusan för att dom har rakat bort halva hans päls, så han vill gömma sig. Han vill klia och slicka på sina ärr för att dom kliar och gör ont och han får och kan inte gå och hoppa som han vill. Man ser verkligen hur ledsen han är på ögonen :(
I natt hade han det riktigt jobbigt, var uppe med honom flera gånger. Men det lugnade ner sig lite sen när han fick smärtstillande. Då sov han ända till halv sju i morse :)
Men en sak som är positiv med detta är att se hur mycket han betyder för dom andra hundarna. Jävlar vad glada både Dino och Theo är nu när han är hemma! :) Dom vill leka, gosa och behaga honom hela tiden.
Dino blev ju även deprimerad efter att Harry hade åkt, så han matvägrade tills han kom hem. Men nu baskemig har han fått aptiten tillbaka! :D
Oj, detta blev ett rätt långt inlägg såg jag nu. Så det är väl bäst att sluta skriva så ni orkar läsa allt.
Jag börjar ändå bli hungrig som en varg nu. Och snart är det utfodrings, medicin, massage och promenad dags!
Dagens låt: Popsicle - Not forever <--------------
/ emma
När vi skulle hämta hem honom från Blå stjärnan!
Syskonmys <3
Ena ärret och hans fula rakning :(
Dog lite av söthet när jag såg detta! <3
Ligger i sängen med mina små söta hundar omkring mig som snarkar och har sig <3
Har vart uppe sedan halv sju idag eller nått, bara för att Harry ville ut och kissa och sådär.
Jag vet att jag har vart riktigt dålig på att uppdatera det sista. Men tro mig, jag har verkligen haft fullt upp!
Förra fredagen åkte jag ju ner till Johan och såg verkligen fram emot detta. Dels för att jag självklart ville umgås med min pojkvän (yes, vi har gjort det officiellt nu för er som inte vetat det innan. FB-nördar som vi är, hah!) och sen även för att på lördagen så skulle jag, Johan och typ 20 av hans kompisar åka ner till Lund och gå på nått som heter Lundakarnvalen och bara inträffar vart 4:e år, det är typ livemusik, skönt parkhäng,öltält och jävligt mycket folk. Meen det blir ju inte riktigt alltid som man tänkt sig..
När jag kom fram till Knutpunkten i Helsingborg så var Johan där för att hämta mig och så åkte vi direkt för att handla och sen åkte vi hem till honom och gjorde kalasgod mat, dvs vi grillade marinerat kött, gjorde råstekt potatis, sallad och så Jensens favoritsås till det, samt vin. Nomnomnom! Sen satt vi bara på hans balkong och tjötade och drack lite alkohöl, jag ville spela alfapet, men neeeedå. Det anses tydligen vara ett tråkigt gubbspel, haha! Sen efter det bubblade vi i hans jacuzzi utomhus. Jäklar vad gött det var! Fast jag säger bara fy fan! Efteråt var jag fan som en levandedöd. Var verkligen helt borta i hela kroppen, så Johan fick typ hjälpa mig upp för trappan till sängen där jag somnade på typ 14 sekunder och jag överdriver inte.
Sen kommer vi till lördagen då som inte riktigt blev som planerad.
Vaknade av att Morsan ringde och väckte mig tidigt på morgonen:
- Emma, du vet att jag inte skulle ringa såhär tidigt och väcka dig om det inte var nått viktigt..Och det är det.
- Jaha vad är det då?!
- Harry... Harry kan inte stå på bakbenen, han är som förlamad. Han kan inte ens stödja på dom.
När jag hör att hon säger detta så piggnar jag fan till på 0,1 sekund och försöker säga olika tips som hon kan göra som att tex massera benen och att tappa upp vatten i badkaret för att se om han kommer igång då efter ett par simtag. Hon prövar detta, men inget fungerar så hon ringer tillslut till farfar som kommer hem för att pröva att massera honom (han är en jävel på detta).
Efter ett tag ringer hon tillbaka och säger att han börjat gå igen. PUH
Men sen efter stund ringer Pappa:
- Emma, det blev sämre igen så Mamma har åkt in med honom till djursjukhuset i Jönköping. Ringer sen när jag vet nått mer.
Jag blir ju galet jävla orolig och börjar att sminka mig bara för att ha nått annat att tänka på.
Sen efter en stund så ringer Mamma och pratar med gråten i rösten:
- Vi har fått en akutremiss ner till Blå stjärnan i göteborg för det här ser inte bra ut. Dom vet inte vad det är här, dom har aldrig sätt nått sånt här innan. Han har börjat bli förlamad på hela vänstersidan nu och har undertemp. Dom tror det är nått neurlogiskt. Emma, hur långt är det till göteborg från Höganäs?
För jag antar att du vill vara med honom in i det sista och säga hejdå om det behövs. För det ser inte bra ut...
Jag springer ner och frågar Johan med gråten i halsen om hur långt det är osv.
Och han säger att han kan köra mig dom 50 milen tur & retur och skita i att dra till Lund.
(Detta var en otroligt jobbig situation för mig, dels för att jag HATAR att visa känslor inför folk. Alltså att gråta och sådär då och dels för att jag inte ville vara nån jävla typisk partypooper flickvän som sätter stopp för alla roliga festplaner osv. För jag visste ju vad han hade sett fram emot detta och även hans vänner. Men jag visste att jag aldrig skulle kunnat ha koncentrerat mig och ha haft kul ändå).
Efter en stund så kommer två av hans polare som vi skulle ha umgåtts med den kvällen hem till honom. Johan förklarar läget och dom var faktiskt jätteförstående! Vi sitter ute på altanen och dom dricker några bärs i väntan på att åka in till Hbg för att sen ta tåget därifrån till Lund dårå. Men fy fan, jag har nog aldrig känt mig så fattig i hela mitt liv. Satt där tyst och pratade i stort sätt ingenting, för att jag bara hade mina tankar på Harry. (Alla som känner mig vet ju att jag babblar på som satan och att jag inte är den tysta personen direkt. Fan vad jobbigt och tråkigt att vara blyg alltså).
Sen tillslut ringde Morsan och sa att dom var påväg ner till Götet, så då åkte vi också.
Och den bilfärden, då snurrade många tankar i min skalle kan jag säga er. Trodde seriöst att Harry skulle dö, bara 1 år gammal. Och jag tänkte att jag aldrig mer skulle skaffa en hund i hela mitt liv.
När vi var mer än halvvägs ringde Mamma:
- Emma,vi har fått besked nu. Det är Harrys knäskålar som är för grunda så dom har hoppat ur led. Och dom är så dåliga att det inte går att sätta tillbaks dom så han måste opereras. Men det är 92% chans att han överlever! Så du behöver inte oroa dig längre. Eller tja, det kommer ju gå på 30 papp, men de är det ju värt!
Min lycka som jag kände gå gick inte att beskriva! :D
När vi väl var framme i gbg, så fick jag pussa och gosa med lilleman och sen fick även jag prata med veterinären som förövrigt tyckte att Harry var den snällaste och sötaste dvärgspetsen som han har träffat! ;)
Harry låg inne på djursjukhuset från i lördags till i onsdags och har fått båda knäskålarna och även ledband utbytta. Detta kommer bli en lång rehab eftersom dom vanligvis bara opererar ett ben i taget, men eftersom detta var så illa så tog dom båda.
Och jag kan säga er att det är riktigt skönt att ha honom hemma men även jobbigt!
För jag måste hålla kolla på honom hela tiden, ge han sina mediciner, massera, se till att han inte ligger stilla för länge och får liggsår, se till att kissar och bajsar på sina 5 minuterspromenader och sen ser till att han inte slickar på såren när han inte har sin krage på sig.
Man känner sig även så hjälplös för att man inte kan göra mer. För hans skämms som tusan för att dom har rakat bort halva hans päls, så han vill gömma sig. Han vill klia och slicka på sina ärr för att dom kliar och gör ont och han får och kan inte gå och hoppa som han vill. Man ser verkligen hur ledsen han är på ögonen :(
I natt hade han det riktigt jobbigt, var uppe med honom flera gånger. Men det lugnade ner sig lite sen när han fick smärtstillande. Då sov han ända till halv sju i morse :)
Men en sak som är positiv med detta är att se hur mycket han betyder för dom andra hundarna. Jävlar vad glada både Dino och Theo är nu när han är hemma! :) Dom vill leka, gosa och behaga honom hela tiden.
Dino blev ju även deprimerad efter att Harry hade åkt, så han matvägrade tills han kom hem. Men nu baskemig har han fått aptiten tillbaka! :D
Oj, detta blev ett rätt långt inlägg såg jag nu. Så det är väl bäst att sluta skriva så ni orkar läsa allt.
Jag börjar ändå bli hungrig som en varg nu. Och snart är det utfodrings, medicin, massage och promenad dags!
Dagens låt: Popsicle - Not forever <--------------
/ emma
När vi skulle hämta hem honom från Blå stjärnan!
Syskonmys <3
Ena ärret och hans fula rakning :(
Dog lite av söthet när jag såg detta! <3
Kommentarer
Postat av: Ida
Men usch, stackars lilla Harry! Det var ju nästan att jag började gråta lite :P Men snart skuttar han väl runt som vanligt igen :)
Trackback
