alltid ensam,
Hej.
Ligger i sängen nu och lyssnar på musik med lite magont, as usual.Yeapyeap.
Sorry för dålig uppdatering, skulle egentligen ha skrivit om fredagens bravader med Kajsa, Jacob, Manne och resten av det gänget, men på natten när jag kom hem fick jag reda på att min Morfar har gått bort.
Så det blev inte av att jag skrev nått om det. Har vart lite mycket dom sista dagarna liksom.
Mamma flög iallafall ner till Serbien idag, för Morfar ska begravas redan imorgon, det går lite fortare där nere med sånt där än här i svedala.
Nu kanske ni undrar varför jag inte skriver värsta långa sorgsna inlägget om min Morfar som jag gjorde när min Mormor dog. Anledning är för att jag inte kände honom och jag känner inte att jag har någon rätt att skriva något personligt om honom i min blogg. Jag har inte rätt att yttra mig liksom. Visst har jag massor av minnen med honom, men dom vill jag hålla för mig själv. Ni som känner mig väl, vet vilket förhållande vi i min familj hade till honom och för er som inte vet så är det personligt. Det sjukaste av allt med det här är att dagen innan han dog, så gick jag ute i skogen med hundarna och dagdrömde som vanligt och då tänkte jag på Morfar och såg hur han dog framför mig. Jag tänker vanligtvis ytterst sällan på min morfar och jag tänker aldrig självmant på hur folk ska dö osv, men jag reagerade ändå inte mer på det.
Sen när mamma berättade att han dött så kom jag och tänka på det direkt, för exakt så var det när mormor dog. Dagen innan hon dog, så såg jag henne framför mig och hur hon dog. Det är obehagligt tycker jag.
Sen när jag var och spådde mig så fick ju hon den kvinnan upp ett svart kort på en man som hon inte ville prata mer om, måste ju vart morfar hon såg då? Känns så iallafall.
Visst, jag kan erkänna att jag grät. Jävligt mycket rent ut sagt.
Men ska jag vara ärlig så var det faktiskt mest för att jag automatiskt började tänka på min Mormor och sedan på min älskade Mamma. Hon har förlorat båda sina föräldrar inom loppet på 9 månader och jag tycker det är så jävla hemskt! Nu har hon ingen kvar. Visst har hon syskon, men det är ju ändå inte samma sak.
Man vill ju ändå alltid ha sina föräldrar med sig. Dom ska alltid finnas tillhands eller vad man ska säga, det är ju det man är van vid. Och fatta vad hemskt när inte någon av dom finns längre, all trygghet är borta!
Nej, döden är inte min grej.
Alltså den skrämmer mig inte nu när jag har Mormor på andra sidan. Men det är smärtan när man förlorar någon som skrämmer mig. Och den jobbigaste tanken som alltid slår en i sådana här tillfällen - vem kommer att lämna mig härnäst?
Nu ska jag iallafall försöka sova, för ska upp och gå på kassautbildning imorgon.
Kvällens låt: Aldrig ensam - Jonathan Johansson <-------------
/ emma
