Jag vill inte, jag vill inte, JAG VILL INTE!
Sitter här i min ensam het med ett glas isvatten och en massa tankar.
Har fan haft en massa tankar som flyger runt i huvudet den senaste tiden och jag blir bara helt jävla galen av allt jag tänker på.
Skolan börjar snart - jag vill inte!
Jag måste hitta en månadspraktik - jag vill inte!
Måste förmodligen börja pendla varje morgon, för Balder kommer säkert inte få bo på internatet - jag vill inte!
Sommarn tar snart slut - JAG VILL INTE!
Fan jag orkar verkligen inte med hösten och jag orkar verkligen inte med den kommande framtiden, jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden och bli liten igen då ens största bekymmer var när mina barbies gick sönder.
Allt kommer ju att förändras efter denna hösten.
För min del så ska jag börja sista året på gymnasiet, har bara ett år kvar. Det är hur gött som helst, hatar att plugga. MEN, jag vill inte "bli stor". Jag måste börja växa upp nu och börja ta ansvar. Men jag vill inte det. Jag vill kunna ha nått och skylla på hela tiden och när allt känns fel så vill jag kunna krypa upp i famnen på mamma och pappa och känna mig liten igen och låta dom reda ut allt åt mig.
Det är nu i höst med som jag ser om jag kommer att kunna behålla Balder eller inte, om jag måste låta han somna in eller om han kommer att börja bättra sig och jag kan behållla han. Tro mig, det är det jag verkligen vill!
Det är nu i höst Isabelle ska bli mamma, hon ska få ett barn, hon ska bli vuxen och bli en trygghet för någon. Det är helt otroligt. Tänk för bara 2 år sen liksom, hur kul och omogna var vi inte då?
Eller tänk Jonna, hon jobbar och har ett eget vuxet och hyffsat ansvarsfullt liv hon med, hon börjar med bli vuxen nu. Tänk så mycket vi har gjort ihop, många pinsamma saker. Som man både vill och inte vill uppleva igen.
Eller Josefine, våran allas Jossan. Vi glider ifrån varandra mer och mer nu,både hon och jag och hon och "vårat tjejgäng". Hon har lever ju sitt egna liv hon med och jag kan tror faktiskt inte att det inte är helt omöjligt att om ett år så kanske vi har tappat kontakten nästan helt?
Och Lars, vad ska hända med oss? Vi som har hållt på fram och tillbaka i snart 3 år. Hur ska det bli med oss?
Denna sommaren har vart helt underbar, vi har ju verkligen kunnat umgås mycket och vi har verkligen haft kul. Men hur ska det bli nu när du flyttar till Karlshamn igen och jag kanske flyttar till Tenhult? Kommer vi att ses, eller är detta den sista sommaren?
Jag vet inte. Tiderna förändras, det är allt jag vet.
Nu måste jag gå,hinner inte ens skriva klart mina tankar, ska jobba. . .
Är det nån mer än jag som går runt och tänker såhär?
Jag har tänkt ungefär så ibland, speciellt för nåot år sedan när alla började skolan och jobba och jag bara satt hemma, det kändes som att ni började få eget liv och bli vuxna, man kände sig fittigt ensam rent ut sagt! Men hur det än går för dig Emma och även om du och jag och alla andra blir "vuxna" så vill jag ALDRIG tappa kontakten med dig! Jag vill fortsätta vara din vän tills vi är 76 och ska på syjunta :D Så tror jag nog att dom andra känner också! Jag finns där hur mkt bekymmer du än kommer få! Puss, älskar dig min stringis! <3
Utlottning av en bloggdesign på min blogg just nu om du är intesserad.
http://sweetkay.blogg.se/2008/august/utlottning-bloggdesign-1.html#comment
Jag har funderat mycket på det också det senaste året. Och jag har kommit fram till att egentligen är det bara att acceptera läget. Vi vill olika saker, skaffar nya vänner och göra olika saker. Det kommer aldrig att bli som förr, det är omöjligt, hur sorgligt det än är. Men jag tror att om vi försöker så kommer vi att kunna hålla kontakten, för du betyder så otroligt mycket för mig. Men ibland känns det som att jag försöker men du "ger upp". Men det har vi redan pratat om så det vet du. Alla människor har sina perioder där livet förändras drastiskt och allt händer så snabbt, och det är det vi gör just nu.
Egentligen handlar allt om prioriteringar, vill du hålla kontakten med mig så gör det. Om du känner att det inte är värt det kan inte jag göra någonting egentligen. Men jag vet vad jag vill och det är att jag vill vara vän med dig tills vi dör. Älskar dig Björk!
Jag har funderat mycket på det också det senaste året. Och jag har kommit fram till att egentligen är det bara att acceptera läget. Vi vill olika saker, skaffar nya vänner och göra olika saker. Det kommer aldrig att bli som förr, det är omöjligt, hur sorgligt det än är. Men jag tror att om vi försöker så kommer vi att kunna hålla kontakten, för du betyder så otroligt mycket för mig. Men ibland känns det som att jag försöker men du "ger upp". Men det har vi redan pratat om så det vet du. Alla människor har sina perioder där livet förändras drastiskt och allt händer så snabbt, och det är det vi gör just nu.
Egentligen handlar allt om prioriteringar, vill du hålla kontakten med mig så gör det. Om du känner att det inte är värt det kan inte jag göra någonting egentligen. Men jag vet vad jag vill och det är att jag vill vara vän med dig tills vi dör. Älskar dig Björk!
